Den här sidan använder cookies. Genom att fortsätta accepteras ditt samtycke. Learn more

149.6m FM

Leijonborg skeptisk till fp s vab forslag

opinion

Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse på Fokus Jag förstår. Vad har Sveriges Radios nye chef, Fredrik Reinfeldts arbetsmarknadsminister, Mona Sahlins rådgivare och Wallenbergarnas favoritkonsult gemensamt?

Alla hjälper konstnären som vill bygga ett hus på månen. Det här är berättelsen om elitens vänskapsband. Det är svårt att säga. Han vet inte vilket ögonblick som har varit mest osannolikt under den här resan.

Bara själva idén, så egendomlig i sig. Ett hus på månen, en röd liten stuga, hur kom han ens på det. Det är cocktailparty i Luna Resort, den spatiösa industrilokal i Västerås han fått till skänks som studio; konstprojektet House on the Moon firar framsteg. Mats Svegfors, den nye radiochefen, har just skålat välkomna.

Tänk att Svegfors ställt upp för honom i så många år. Tänk att arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin, socialdemokraternas förre partisekreterare Lars Stjernkvist, Wallenbergarnas rådgivare Erik Belfrage, näringsutskottets ordförande Karin Pilsäter, miljöpartiets språkrör Peter Eriksson, den legendariske politiske konsulten Bo Krogvig Leijonborg skeptisk till fp s vab forslag samma sak.

Och alla de många andra. Hur har det gått till, varför vill alla dessa maktens människor hjälpa en konstnär att skjuta upp ett svenskt torp till månen? Våren fick Mikael Genberg till slut vattkopporna. Som liten hade han klarat sig, kanske var det för serietidningarna, han kunde drunkna i de abnorma utopiska bilderna, kröp in med dem i timmar på pojkrummet.

Utifrån sett och på håll vara familjen Genberg ovanlig. Pappa — excentriker, kvinnokarl, överklassfostrad — försvann fort till en annan famn. Mikael hann bli 10 år innan han hörde från honom. Nu var Mikael Genberg arton år och gick tredje året på ekonomiska linjen på Carlforsska gymnasiet i Västerås och hade fått vattkoppor.

Han hade höga kindknotor i ett finmejslat ansikte med asiatiska drag. Han uppfattades som rolig, vilket hjälpte i den gamla arbetarstadens stela sociala struktur. Värre var det för Håkan.

En tonåring som fortfarande bar manchesterbyxor och hade sålt sin moped för att köpa en gigantisk videokamera kunde vid den här tiden bara beskrivas som lillgammal, annorlunda, självständig. Hans pappa ägde Axéns Livs och sosseföraktet hade drivit Håkan in i moderat skolungdom, fast han nog inte hörde hemma där. Första dagen i klassen hade eleverna fått presentera sig med en egenskap. Alla valde något förminskande eller självkritiskt.

Mikael fastnade för "Leijonborg skeptisk till fp s vab forslag." Bara en person gick mot strömmen. Håkan Wåhlstedt skrev »generös«.

Temperaturerna stiger och glaciärerna smälter,...

De pratade om framtiden. Håkan ville läsa vidare och starta företag. Han älskade bilder, men kunde han? Han hade skaffat staffli och penslar. Det enda han fått ihop var ett porträtt av familjens hund. Lärarkarikatyrerna som han satt upp på skolans anslagstavla under signaturen »Michel Duval« — namnet togs från franskaboken — var inget man lämnade som ansökningsprov till juryn på en pretentiös konstakademi.

För att inte tala om »actionfilmerna« de spelat in med Håkans kamera. I två veckor stannade Mikael Genberg hemma i lägenheten på Odensvigatan, uppassad av sin generöse partner.

Nu fotograferade Håkan Wåhlstedt en massa vinterlandskap, snabbframkallade rullarna och lämnade kopiorna utanför Mikaels lägenhetsdörr. Den sjuke målade frenetiskt av dem och lämnade i sista stund in tavlorna till Västerås konstskola. Att vara konstnär, vad "Leijonborg skeptisk till fp s vab forslag" det? Mikael ville måla naturalistiskt och porträttlikt, men anpassade sig, skruvade uttrycken och freakade.

Han rakade håret på ena halvan av huvudet, försökte vara svår och svart korkade upp en flaska rött till. Slet för att se något mer i motivet än han faktiskt såg. Tio, kanske femton år av hans konstnärskap går att sammanfatta med verket där han lade ett kohuvud i ett akvarium och hissade upp det i en utställningssal.

Kadavret ruttnade och stanken blev olidlig. Enligt kritikerna befann han sig på »gymnasial nivå« och hans tavlor karakteriserades av »hötorgsmåleriets färgsättning och ljusspel«. Han kom inte in på Konstakademien. Det var en så trång värld, så förbannat fisförnämt.

Skulle bra konst tvunget vara tråkig? Han strimlade sönder sina gamla dukar och vävde trasmattor av dem. Han ville ut från gallerierna.

Allt oftare kände han att människor med riktig kreativitet fanns någon annanstans. Hos reklamarna, i näringslivet. Han ställde ut ett högt torn av sockerbitar, men blev besviken på sig själv. Tornet kändes bara som ett konstnärligt manér, alldeles tomt på innehåll. När han flyttade ut alla sockerbitar på ett torg och förbipasserande började interagera fick det han gjort en funktion. Plötsligt nådde han vanligt folk.

Han tänkte på hus. På röda stugor med vita knutar, de Leijonborg skeptisk till fp s vab forslag överallt i Sverige, men vad hände om man tog dem ur sin miljö? Om man till exempel byggde ett torp i ett träd, i en offentlig miljö där människor såg det? Västerås kommun lät honom testa i ett träd i Vasaparken. Det blev »Hotell Hackspett«. Om det var konst?

Folk gillade det och medierna också, och turistfolket och politikerna blev glada när BBC och japansk tv började göra reportage. Mikael Genberg hade till slut funnit en nisch som fungerade.

SUHF önskar med denna jubileumsantologi...

Han skissade på att sätta en stuga i en grotta, eller göra ett »Motell Mullvad« under en tusen år gammal gravhög, men fastnade för ett undervattenshus. Den röda stugan ställde han på en pontonflotte i Mälaren och under, ner i vattnet, sänktes en stålkammare med sovplats. I juni invigdes verket »Utter Inn« av ordföranden i kommunfullmäktige. Han hette Håkan Wåhlstedt. Håkan hade hunnit doktorera i företagsekonomi, göra lokalpolitisk karriär och nyligen utsetts till partisekreterare i miljöpartiet.

En dag började Mikael prata med honom om nästa steg för de röda husen. Varför inte skicka upp ett hus till månen? Håkan skrattade, det var ju en fantastiskt galen idé. Men han kände Mikael, han fattade att det var på allvar. Micke hade ringt runt till en massa rymdfolk, han hade till och med pratat med Sven Grahn, han som kallades Sveriges rymdnestor. Visst skulle Håkan Wåhlstedt hjälpa till. Den här hösten snackade miljöpartister skit om socialdemokrater så fort de fick tillfälle, särskilt om de slapp bli citerade med namn.

I hemlighet förhandlade de med de borgerliga partierna om att bilda en ny regering. De kom överens med Göran Persson till slut, men det var på håret. Sådant var läget när Håkan Wåhlstedt ringde Lars Stjernkvist och frågade om han inte ville ta en öl. De sågs på Järntorgspumpen i Gamla stan i Stockholm. När Stjernkvist kom in upptäckte han att Wåhlstedt inte var ensam. Han lade till något Leijonborg skeptisk till fp s vab forslag att det här var viktigt för det svenska näringslivet, för att locka unga till högteknologin.

Sedan kom han till själva saken. Stjernkvist fortsatte lyssna, han började nicka med, le, idén var så fascinerande. Efter en timme anslöt Peter Eriksson, språkröret, till sällskapet. Håkan hade bett honom att komma förbi. De beställde en öl till. Den där frågan var central. Rymdsverige är uppbyggt kring en statlig myndighet, Rymdstyrelsen, som fördelar pengar till företag och institutioner som forskar eller tar fram rymdteknik.

Varje år får Rymdstyrelsen miljoner av näringsdepartementet och utbildningsdepartementet. Leif Pagrotsky var minister på näringen, Thomas Östros på utbildningen.

Skulle Mikaels projekt ha en chans var det nödvändigt att få Rymdstyrelsen att öppna plånboken, tänkte Håkan.

Vi måste övertyga en del annat folk först. Så här fortsatte kumpanerna Wåhlstedt och Genberg. Håkan bokade lunch med en viktig politiker eller representant för rymdbranschen. Han sa inte vad det handlade om, bara att han skulle ta med sig en vän.

Och sedan fick Mikaels entusiasm och övertalningsförmåga göra Leijonborg skeptisk till fp s vab forslag. Riksdagen sade ja till följande förslag från de borgerliga partierna och Miljöpartiet om reservation 33 under punkt 37 och dels i övrigt bifall till utskottets förslag.

Lösningen kläckte hans fru Eva Rundkvist, s-ordförande i Upplands Väsby: en förening.

SUHF önskar med denna jubileumsantologi...

Likadant var det för ordföranden i riksdagens näringsutskott Karin Pilsäter (fp): Pontus Braunerhjelm blev sedan sekreterare i Lars Leijonborgs övertygade en skeptisk partiledare och forskningsminister att Mikael. hälle vi vill skapa och konkreta förslag på hur vi ska nå dit.

tiska till det nära samarbete S den gången hade med Miljöpartiet och . Feministiskt initiativ och Folkpartiet tidigare gått väldigt bra, men att partiet tappat i let ( Westerbergeffekten) eller Lars Leijonborg i valet (när han fick epitetet.

MORE: Usa avvisar ryskt syrienforslag

DU ÄR HÄR:
Nyhetsflöde